Veckans filmtips: Birdman

20 december, 2016

Det är skillnad på skådespelare och skådespelare. Å ena sidan finns det skådespelare som spelar kommersiella roller, som t.ex. superhjältar i bombastiska serietidningsspektakel, å andra sidan finns det skådespelare som spelar smalare roller på teaterscener eller i independentfilmer. Birdman är en film som handlar om att vara skådespelare, om att bli stoppad i ett fack och om att försöka byta fack, kosta vad det kosta vill.

Michael Keaton spelar skådespelaren Riggan Thomson som under 90-talet gestaltade serietidningshjälten Birdman i tre filmer men som på senare tid sadlat om för att bli teaterskådespelare med en egenhändigt tolkad Raymond Carver-dramatisering på Brodway. Det är inte lätt när det är svårt, kan man säga. Riggan kämpar hårt med att bli klar till premiären men inget tycks vilja gå lätt och smidigt. När en av skådespelarna i Riggans teatergrupp får en fallande strålkastare i huvudet och nästan avlider är det både en välsignelse och en förbannelse. Situationen medger möjligheten att byta ut en usel och underpresterande skådespelare mot en bättre, mer namnkunnig dito, men samtidigt riskerar Riggan att dra på sig en stämning med oönskade ekonomiska påföljder. Den nye skådespelaren i teamet blir Mike Shine, utomordentligt väl spelad av Edward Norton. Shine är lika arrogant och självgod som han är begåvad, och dessutom välkänd på Broadway, en välkommen vitamininjektion i Riggans dysfunktionella teatergrupp. När Shine tar över mer och mer växer dock friktionen mellan männen. När Mike Shine stöter på Riggans dotter Sam, som är Riggans assistent efter att hon kommit ut från rehab, blir situationen ännu mer spänd. Man brukar säga att om det finns ett vapen på en teaterscen så kommer det att avfyras. Det är i allra högsta grad sant i den här filmen.

Birdman handlar om att vara skådespelare, om att vara förälder (eller att inte vara förälder, för den delen), om relationer, om att göra upp med det förflutna, om att förverkliga sig själv och bli det man vill vara. Det är säkert inte lätt att vara skådespelare och ibland måste konstnären lida för sin konst, så är det bara.

Ibland blir skådespelare så intimt förknippade med karaktärer de ha spelat att de har svårt att få andra roller efteråt. I en del fall kan en sådan sak innebära slutet på en annars lovande skådespelarkarriär. Kopplingen till karaktären Birdman är orsaken till Riggan Thomsons situation och till hans desperata försök att få upprättelse. Han har satsat allt han äger i pjäsen han jobbar med och t.o.m. belånat sin bostad för att ha råd. Hans dotter Sam, spelad av Emma Stone, hatar honom och det var många år sedan hans fru lämnade honom. Nu står han ensam med sina demoner, som inte sällan tar formen av hans gamla alter ego, Birdman. Kanske inser han att han satsade fel en gång i tiden, att han borde ha satsat på sin familj i stället för på karriären, men nu när det är för sent att rädda familjen kan han lika gärna satsa resten av det han har på sin karriär och på att göra ett sista bestående intryck, innan även det är för sent. Kommer Riggan att lyckas? Kommer pjäsen att bli hans livsverk? Är det den folk kommer komma ihåg honom för, eller är och förblir han Birdman.

Att Michael Keaton fick rollen som Riggan Thomson var knappast en slump. Han vet mer än många andra vad det innebär att bli förknippad med en superhjälte och hur det kan påverka en skådespelares karriär. 1989 och 1992 spelade han Batman i Tim Burtons båda Batman-filmer. Efter det dröjde det ett bra tag innan man såg honom i några större roller på vita duken igen. Kanske är den här filmen lika mycket en upprättelse för honom, som pjäsen i filmen är karaktären Riggan Thomsons upprättelse, eller försök till upprättelse i alla fall.

Regissören, Alejandro Gonzáles Inárritu är känd för sina ödesmättade filmer, som t.ex. The Revenat och 21 grams. Så hur osannolikt det än må låta är Birdman Inárritus mest lättsamma film. Tillsammans med fotografen Emmanuel Luzbeki, som höll i kameran i Gravity, gör Inárritu något väldigt annorlunda. Hela Birdman ger intrycket att vara filmad i en enda lång tagning, vilket naturligtvis är omöjligt, och ihop med Luzbekis kamerastil får man flera gånger en känsla av att vara med i filmen, att sugas in i scenerna. Det här är någon ny sorts ultrarealism, fast ändå inte. Realismen viker undan när Birdmans superkrafter tränger fram och konkretiseras i Riggans liv, i sin fantasi kan han både flyga och flytta föremål med tankekraft, och gränsen mellan fantasi och verklighet är ofta suddig. Det gör filmen oförutsägbar och mångbottnad. Inte minst blir filmens slutscen föremål för tolkning och egna slutsatser.

Birdman är en mycket sevärd film. Den är väldigt annorlunda och tänjer på gränserna. Samtidigt har den en engagerande handling och en spännande estetik. Filmen är både välregisserad, välfotograferad och välspelad. Inte alls konstigt att den belönades med fyra oskars 2015, däribland den mest prestigefulla oskarstatyetten, nämligen för bästa film, men även för bästa regi, bästa originalmanus och bästa foto. Om du inte har sett Birdman än tycker jag att du ska göra det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

A-Team Podcast © 2016